I höstas blev min utbrändhet värre och bloggandet fick vila lite. Sedan blev jag bättre och fick igång hjärnan och gjorde några inlägg innan det var dags för nästa bakslag. En morgon i mitten av januari klättrade min tvååring runt på mig i sängen och satte knät rakt i ena bröstet. Det gjorde ont som fan och jag vaknade till ordentligt. När jag kände efter där det ömmade kände jag en rejäl knöl i bröstet och rädslan och ångesten sköljde över mig. För 6 år sedan dog min lillasyster i cancer, dock ej av bröstcancer, men det gör ju liksom att man vet att skit händer.
Jag hade tid hos läkaren samma dag sedan innan och han kände också knölen och skrev remiss för mammografi. Han försökte lugna mig och sa att jag inte skulle vara orolig och att de flesta knölar som upptäcks är ofarliga. Men som sagt när man haft en nära anhörig som gått bort i cancer är det svårt att inte oroa sig.
På dagarna surfade jag och sökte information på nätet. Jag hittade bra faktasidor som kunde lugna mig lite och så hittade jag en hel del sidor med skräckhistorier som gjorde mig mer orolig. Hjärnan grötade ihop totalt och jag kunde till slut inte tänka klart. Jag försökte skingra tankarna med att läsa mail med frågor från er kära läsare men hjärnan var som sagt bara som en seg gröt och jag kunde inte formulera några svar.
En vecka senare befann jag och mina tuttar oss rejält tillplattade (aj!) i mammografiapparaten på sjukhuset. En snäll sköterska men med ack så kalla händer tog hand om oss. Efter en första omgång bilder fick jag vänta i ett litet bås utanför medan läkaren granskade dem. Jag försökte läsa en glassig inredningstidning men det gick inte att se något för tårarna som försökte pressa sig ut ur ögonen. En stund senare kom sköterskan med kalla händerna tillbaka och sa att några bilder inte blivit riktigt bra och att de behövde tas om. Automatiskt började jag tänka det värsta - "de har hittat något farligt och måste ta dubbla bilder för att vara helt säkra". In i tillplattningsmaskinen igen med hjälp av kalla händerna. Eftersom jag var där på remiss från läkare skulle svaret skickas till honom och inte ges direkt till mig efter mammografiundersökningen som det görs vid allmän screening. Jag ville bara slänga mig på golvet och skrika "Jag vill ha svar NUUUU!" Att få vänta på svar i en hel vecka kändes alldeles för mycket när oron gnager hål i en och tårarna rinner utmed kinderna hela dagarna som en kran som ständigt står och droppar. Men väluppfostrad som jag är ställde jag inte till med en scen utan sa tack och gick därifrån med darrande knän.
En och en halv vecka senare kom det ett vitt kuvert med prasslande fönster. Med darrande händer och med hjärtat i halsgropen slet jag upp kuvertet och grät av lycka när jag läste svaret - mammografiundersökningen visade ett fullt normalt resultat.
Jag har upplevt en hel del motgångar och prövningar i livet, men de här veckorna var absolut bland de värsta. Med detta inlägg vill jag påminna er om att regelbundet känna igenom brösten och låt inte rädslan hindra er från att söka läkare om ni känner något konstigt - gå hellre till läkaren en gång för mycket än en gång för lite. Titta gärna in på Cancerfondens hemsida och lär er mer om knölar i brösten: Cancerfonden
Nu känner jag att hjärnan och livet börjar återgå till det normala och jag kan tänka lite bättre. Inkorgen till mailen är helt överfull med frågor från er ända från i höstas, det kommer ta tid för mig att gå igenom dem och skriva svar så om ni har några akuta problem är det bättre om ni går till en hudterapeut eller hudläkare direkt. Nu när jag mår bättre hoppas jag att jag kan komma igång med bloggandet igen, både att skriva själv och läsa era bloggar. Hoppas att ni vill följa mig igen.
Kram från Emma
Inlägg
