måndag 21 mars 2011

Knöl i bröstet och klump i halsen


I höstas blev min utbrändhet värre och bloggandet fick vila lite. Sedan blev jag bättre och fick igång hjärnan och gjorde några inlägg innan det var dags för nästa bakslag. En morgon i mitten av januari klättrade min tvååring runt på mig i sängen och satte knät rakt i ena bröstet. Det gjorde ont som fan och jag vaknade till ordentligt. När jag kände efter där det ömmade kände jag en rejäl knöl i bröstet och rädslan och ångesten sköljde över mig. För 6 år sedan dog min lillasyster i cancer, dock ej av bröstcancer, men det gör ju liksom att man vet att skit händer.

Jag hade tid hos läkaren samma dag sedan innan och han kände också knölen och skrev remiss för mammografi. Han försökte lugna mig och sa att jag inte skulle vara orolig och att de flesta knölar som upptäcks är ofarliga. Men som sagt när man haft en nära anhörig som gått bort i cancer är det svårt att inte oroa sig.

På dagarna surfade jag och sökte information på nätet. Jag hittade bra faktasidor som kunde lugna mig lite och så hittade jag en hel del sidor med skräckhistorier som gjorde mig mer orolig. Hjärnan grötade ihop totalt och jag kunde till slut inte tänka klart. Jag försökte skingra tankarna med att läsa mail med frågor från er kära läsare men hjärnan var som sagt bara som en seg gröt och jag kunde inte formulera några svar.

En vecka senare befann jag och mina tuttar oss rejält tillplattade (aj!) i mammografiapparaten på sjukhuset. En snäll sköterska men med ack så kalla händer tog hand om oss. Efter en första omgång bilder fick jag vänta i ett litet bås utanför medan läkaren granskade dem. Jag försökte läsa en glassig inredningstidning men det gick inte att se något för tårarna som försökte pressa sig ut ur ögonen. En stund senare kom sköterskan med kalla händerna tillbaka och sa att några bilder inte blivit riktigt bra och att de behövde tas om. Automatiskt började jag tänka det värsta - "de har hittat något farligt och måste ta dubbla bilder för att vara helt säkra". In i tillplattningsmaskinen igen med hjälp av kalla händerna. Eftersom jag var där på remiss från läkare skulle svaret skickas till honom och inte ges direkt till mig efter mammografiundersökningen som det görs vid allmän screening. Jag ville bara slänga mig på golvet och skrika "Jag vill ha svar NUUUU!" Att få vänta på svar i en hel vecka kändes alldeles för mycket när oron gnager hål i en och tårarna rinner utmed kinderna hela dagarna som en kran som ständigt står och droppar. Men väluppfostrad som jag är ställde jag inte till med en scen utan sa tack och gick därifrån med darrande knän.

En och en halv vecka senare kom det ett vitt kuvert med prasslande fönster. Med darrande händer och med hjärtat i halsgropen slet jag upp kuvertet och grät av lycka när jag läste svaret - mammografiundersökningen visade ett fullt normalt resultat.

Jag har upplevt en hel del motgångar och prövningar i livet, men de här veckorna var absolut bland de värsta. Med detta inlägg vill jag påminna er om att regelbundet känna igenom brösten och låt inte rädslan hindra er från att söka läkare om ni känner något konstigt - gå hellre till läkaren en gång för mycket än en gång för lite. Titta gärna in på Cancerfondens hemsida och lär er mer om knölar i brösten: Cancerfonden



Nu känner jag att hjärnan och livet börjar återgå till det normala och jag kan tänka lite bättre. Inkorgen till mailen är helt överfull med frågor från er ända från i höstas, det kommer ta tid för mig att gå igenom dem och skriva svar så om ni har några akuta problem är det bättre om ni går till en hudterapeut eller hudläkare direkt. Nu när jag mår bättre hoppas jag att jag kan komma igång med bloggandet igen, både att skriva själv och läsa era bloggar. Hoppas att ni vill följa mig igen.

Kram från Emma

26 kommentarer:

  1. Fy fasen vilka ångestveckor :/ Precis som du säger blir man inte alls härdad av att ha hemska händelse i bagaget, bara mer orolig - man vet att skit händer!

    Jag ser fram emot att följa dig igen, och jag hoppas att du inte råkar ut för mer elände. Nu får det vara nog! (för mig också :) )

    SvaraRadera
  2. Många kramar till dig Emma! Vad fint att du skriver så man blir påmind om att ta hand om sig och känna efter då och då.

    SvaraRadera
  3. Tack så hjärtligt Emma för att du delar med dig av något så viktigt som livet är. Har saknat dig och glädjer mig att du är tillbaka. Massor av kramar G

    SvaraRadera
  4. Fy så hemskt!
    Men vad hände med knölen? Är den kvar eller försvann den?
    Jag önskar dig allt gott!

    SvaraRadera
  5. Tänkvärt!! Hoppas allt känns lättare nu, och att viljan att dela med sig i bloggen fortsätter. Har saknat dej,, kommer att följa uppdateringar med spänning, kram på dej

    SvaraRadera
  6. Åh vad skönt att höra att det inte var något, blev så orolig! Kan knappt föreställa mig hur ångestfyllda veckor du har varit med om. Ta tid att vila upp dig <3 Kram

    SvaraRadera
  7. Det är klart att jag/vi fortsätter att följa dig och din blogg :) Har saknat dina inlägg.

    Skönt att du mår bättre nu! <3 Kram

    SvaraRadera
  8. Vilken enorm psykisk press! Jag delar dock din erfarenhet. Efter flera veckor av svår tilltagande huvudvärk, och stundtals förlorade jag synen, gick jag till doktorn som misstänkte att jag hade ett bråck i hjärnan som höll på att spricka. Kan säga att den veckan efter röntgen var en av de svåraste i mitt liv! Ångesten kramade musten ur en. Dock visade det sig till min stora lycka av det var en kraftig migrän. Önskar dig all lycka och vill skicka STORA styrkekramar! Kommer givetvis följa din blogg som innan! :-)KRAM!

    SvaraRadera
  9. Jag var på cellprov förra året och nån vecka senare ringde den barnmorska som tagit provet till mig och sa att jag hade cellförändringar. Jag frågade vad det innebar, men det hade hon inte en aning om. Jag frågade om det var farligt, men det visste hon inte. Hon sa bara att hon hade remitterat mig till sjukhus. Jag fick ringa dit. Hur faan (pardon my french) kan man låta någon så okunnig ringa om något sådant? Jag fick dessutom inte tag i sjukhuset för de satt i möte hela den förmiddagen så jag hade dödsångest tills jag pratade med några kollegor som sa att sånt här är väldigt vanligt och att det väldigt sällan är någon fara men att de vill kolla en extra gång bara. Flera av kollegorna hade varit med om samma sak. Att sedan undersökningen på sjukhuset var skitjobbig är väl en annan femma. Just nu har jag konstiga blödningar och är inbokad för en skrapning under våren, men den läkaren sa iaf att han absolut inte trodde det var någon fara och att det bara är för säkerhets skull. Känns betydligt bättre kan jag säga. Ursäkta lång kommentar...

    SvaraRadera
  10. Men åh vad skönt att det slutade lyckligt. Blev jätterädd när jag började läsa inlägget och jag kan bara föreställa mig hur dåligt du har mått fram till du fick svaret.
    Drar en djup suck av lättnad och sänder dig en JÄTTEKRAM. :)

    SvaraRadera
  11. Skönt att höra att du mår bra. Inte roligt med ångest :( Hoppas allt återgår till det normala och att du fortsätter ha hälsan :D

    SvaraRadera
  12. Åh, lättnad!! Och kramar till dig!
    Jag förstår känslorna, har varit med om samma sak 2 ggr, men det var inte heller någon fara, tack gode gud. De fruktansvärda känslorna när man sitter där i väntrummet och väntar på sin "dom" och man inte vet vad man ska göra av sig själv...önskar man ingen.
    Klart man fortsätter att följa bloggen :-)

    SvaraRadera
  13. Vad skönt att det inte var någonting, blev jätteorolig i början av inlägget. Hoppas att allt är bra med dig, har saknat dig! Kram!

    SvaraRadera
  14. Hej

    jag är en ny läsare.

    Kan verkligen känna hur du kände dig just vid de tilfälle, då jag själv har varit där.
    Men jag hade turen att de ej heller var nåt.

    Och jag är verkligen glad för din skull att allt gick bra.

    Klart jag följer din blogg.

    kram
    Sussi

    SvaraRadera
  15. Fy, det måste ha varit en verkligt skräckfylld vecka. Vilken tur att det inte var någon farlig knöl!

    SvaraRadera
  16. Oj vilken hemsk upplevelse det måste ha varit!
    Känn bara ingen press så du blir utbränd igen, ta allt i din takt och njut av livet! =)
    stoor kram!

    SvaraRadera
  17. Stackars dig, fy vad hemskt när man får för sig att man fått någon hemsk sjukdom (särskilt efter att ha googlat och gjort en självdiagnos och med dina erfarenheter). Jag är sååå glad att det inte var något fel! Bra dock att påminna om att kolla sig ofta.

    Tack för svaret om borsten :)
    Jag och magen mår bra.
    Hörs och ses, Kramar

    SvaraRadera
  18. Usch, jag får ångest bara jag läser detta. Tacka gudarna att slutet var gott. Ta hand om dig själv nu. Kram

    SvaraRadera
  19. Tack alla ni söta för era rara hälsningar, det värmde bättre än vårsolen kan ni tro! Knölen fanns där i några veckor men nu är den borta, vet inte vad det var. Tänker på alla tjejer och kvinnor som får ett negativt besked, kämpa på!

    Hanna - Vilken tur att det "bara" var migrän! Förstår precis vad du menar med att ångesten kramar musten ur en. Kram!

    Ninni - Här får man skriva hur långa kommentarer man vill! Hoppas verkligen att det inte är något att oroa sig för. Håller med dig om att det för jävligt att låta en okunnig ringa om ett sådant besked. Frågorna som poppar upp är många och svåra och måste bemötas på rätt sätt. Kram!


    Stoooor kram till er alla!

    SvaraRadera
  20. Vad bra att du fick resultat som var bra! Efter din systers bortgång tycker jag du förtjänar en massa lycka, medgångar och positiva resultat för att ge lite balans åt det jobbiga i livet. Hoppas allt blir så bra det bara kan bli för dig och din familj. :-)

    SvaraRadera
  21. Underbaraste Emma, tack för att du påminner oss!
    Jag har en väninna som fick sin bröstcancer-diagnos för ung ett år sedan. Det är fortfarande en tuff resa för henne och jag tänker på henne varje dag!
    Kram till dig och välkommen tillbaka! :)

    SvaraRadera
  22. Fröken Frodig28 mars 2011 19:57

    Känner mej verkligen berörd av ditt inlägg, har också (som många andra) haft en nära anhörig som gått bort i cancer (bröstcancer). Skönt att det var normalt resultat. Tyvärr är jag dålig på att kolla brösten själv men har tänkt att få be om mammografi tidigare än mitt landsting erbjuder, och även be om ultraljudsundersökning.

    SvaraRadera
  23. Känner igen mig pecis i det du skriver, jag har varit med om liknande förlopp, dock fick jag svaret (som va bra) på en gång fast jag va där på remiss men tiden emellan va fruktansvärd, jag låg mest bara och grät och ångesten va outhärdlig. Vilken tur att det inte va något och hoppas du återhämtar dig nu. Sköt om dig. Kramar

    SvaraRadera
  24. Vad starkt av dig att skriva om det här.
    All lycka i framtiden!

    SvaraRadera
  25. Gud vad skönt att höra att det inte var canser!

    Kramar
    Emma Fenty

    SvaraRadera
  26. Tack alla ni för era fina kommentarer! Stooor kram till er alla!

    SvaraRadera